Jag är så otroligt nojig nu! Moa och Max, barnen i huset bredvid, är ute och går med Roya och jag känner mig alldeles nervös! Även fast de har varit ute med henne många gånger förr. Jag saknar henne så mycket, min lilla vovvsing!

Jag tycker det är så löjligt när man behandlar sin hund som ett barn, men att älska sin hund som sitt eget barn, det är det nog omöjligt att inte göra! Man tar hand om och är med din hund varje dag, och kärleken man får är villkorslös!
Det kräver en massa jobb men belöningen gör det värt det. Jag älskar verkligen min lilla Roya!

And here she is! Död, hemsk och huvudlös tänkte jag säga, men ont i huvudet har jag i alla fall. Vill bara hoppa ner i sängen igen, vilket jag kan göra, men.. så kan man väl inte göra? Nu är jag ju ändå uppe. Så det är bara att vänta på att Ritalinen ska börja verka.

Klockan är nu 10 över 11 på kvällen när jag skriver det här. Fick min (nästan) panikångestattack vid halv 10 ungefär, och det känns som att det har gått bara en halvtimme eller så. Har legat i sängen och messat med min Ludde och sen försökt sova.

Om det är någon som fått panikångestattack förr så vet den personen hur det är. Jag är väldigt glad att jag lyckades stoppa attacken innan den bröt ut på riktigt... och på tal om det så är det här någonting jag i normala fall håller hemligt, något jag skäms över. Att må dåligt. Jag skäms över att må dåligt. Hur dumt är inte det? Så nu säger jag det rakt ut, här i bloggen. Min blogg är inte privat, folk läser den, lär känna mig i den. Och jag säger det rakt ut. Men det är så det ska vara, man ska inte skämmas över den man är! Det man är, det är det bästa man har! Jag slutar det här med att säga: Var dig själv!

På onsdag näst nästa vecka, då smäller det! Då har jag en bokad färgtid hos Creative Zone här i Uppsala! Det är ju så snyggt med lite upplivande färg i håret, speciellt en fräsh pastellfärg som turkos eller rosa, som är den färg mitt hår kommer få! (;

Jag är en väldigt speciell tjej, och eftersom jag är så diskret i mitt sätt att vara behöver detta kompenseras med ett färgsprakande hår. Dock inte för rejält, utan fortfarande åt det naturliga hållet. Det här är en del av min nystart, och det kommer bli fabulöst! Vad tycks?

 

Jag och my man firar en månad på torsdag. Frågan är... vad gör man då? Firar man? Jag har alltid tyckt att sånt är lite cheesy, att "fira" att man varit tillsammans i någon månad. OK om man firar år, för då har man verkligen stått ut med varandra ett tag, men en månad?

Jag är ju galet nykär just nu, så jag är tussinussig och fjollig, vilket gör det ok (tycker jag) att faktiskt hitta på något på den här dagen. So, what to do på torsdag? Middag? Garanterat! Mer än så då? HELP ME OUT! Vad gör man? Tror jag ska rådfråga grannen min  (:  men kom gärna med förslag!

 

 

 

 

Fredrik Lorentsson

Det här bloggen har varit oaktiv, en annan aktiv, men nu ska jag börja här igen! Det är dags för en omstart. Nytt år, ny pojkvän, ny syn på livet, nya mål, detta kräver en ny omstart.

Solen skiner och jag och Roya har just kommit in efter en lekstund med grannskapet och deras hundar! En liten tjej har däckat här under mitt skrivbord och jag har startat Aion! Sitter dessutom och funderar/planerar tatueringen jag pratat om förr medans jag lyssnar på Carly Rae Jepsen. En sak jag ska bärja med är att länka musiken jag lyssnar på medans jag skriver, för vad finns det för lättare sätt att känna av någons sinnesstämning?

... skriver jag för att jag mår så bra! Jag strålar!

Det är inget speciellt just idag, det är bara att jag är så glad. Även om jag bara är allmänt glad så finns det en anledning. Förutom mina mediciner, så känner jag för första gången att jag vill träffa folk. Förr bodde vi så långt bort - tog en timme att ta sig in till Uppsala med buss - så jag orkade aldrig träffa folk. Nu bor jag i stan och det känns bara som en stor lättnad att jag faktiskt känner för att träffa någon nu när jag slipper åka buss så länge! Nu väntar jag på att min vän 
N a t h a l e e   s k a   v a k n a så jag kan träffa henne och berätta om hur jag känner! Jag har alltid känt mig så hemsk för att att jag tackat nej varje gång någon frågat om vi ska ses eller göra något. Men nu finns det inget så dumt som en buss som gör att jag inte orkar träffa folk!

Jag ville bara få ut det där, den här lättnaden ligger bara och trycker och jag vill sjunga och dansa! Uppsala har alltid varit mitt hem i hjärtat, eller i alla fall så länge som jag har gått i skola där.. rätt logiskt, och nu bor jag faktiskt här! Jag har nära till allt! Till mina vänner, till affärer, till parker. Det känns bara så otroligt bra.

Som jag nämnde tidigare så gör medicinerna sitt. Jag tar 6 piller varje dag (vilket låter otroligt mycket, men så illa är det inte. En av de pillerna är p-piller, så den kan man räkna bort från mediciner).
Egentligen har jag bara 2 olika mediciner, en för ADD och en för depression. Har man en neuropsykiatrisk sjukdom eller funktionsnedsättning är det inte ovanligt med någon form av samsjuklighet, om det nu är fobier, bipolär eller tvångsmässiga beteenden. Jag är deprimerad (skulle man väl kunna säga), antagligen som en följd av min ADD eller barndomsupplevelser.
Har man en depression betyder inte det bara att man är ledsen, för det kan man vara även med medicin. Det som gör depressionen till en sjukdom är att man inte kan styra det, man kan inte överleva vardagen utan medicin, vilket är jättetråkigt, men så är det. För mig och många andra människor här i världen.

Jag skulle säga att det kan kännas lite fuskigt för mig att säga att jag mår så bra när jag äter medicin med just det syftet. Men alla har rätt till hjälp om man mår dåligt, på ett eller annat sätt!
Ville bara säga det! Mår du dåligt så har du rätt till hjälp, liten som stor!


Med det vill jag säga: ha en superbra dag och njut av lovet, de som har!

Sitter framför TVn och kollar på the Eye, en asiatisk skräckfilm som vi upptäckte på en kanal när vi zappade runt. Filmen handlar om en blind kvinna som genomgår en hornhinnetransplantition och börjar se saker. Hon ser döda människor. Det är en väldigt bra film som väcker starka känslor hos mig.
Det är absolut inga negativa känslor som väller fram, det är snarare positivt. Känslan att göra gott och hjälpa andra. Slutet är inte alltid gott i filmer, och ibland kanske det känns så i livet också. Men vi ska vara tacksamma över de saker vi upplever och är med om. Det är svårt att förklara, men det som händer, det händer. Det vi kan göra är att acceptera och gå vidare. Inte känna ångest, utan tacksamhet. Jag pratar inte om något speciellt just nu, och jag förstår att många skulle ta illa upp av det. Men det gäller bara att fokusera på sätt saker!

Det här var bara en sak jag tänkte på. Ville dela med mig av det även om det inte kan vara lätt att hänga med.

Jag är inget riktigt fan av tatueringar, men jag har funderat i några år om jag ska skaffa en. Att tatuera in någonting med en mycket stark innebörd, någonstans på kroppen, skulle inte vara "fel", inte ens för mig. Först ville jag ha ordet "Mitralisinsufficiens" på handleden (speciellt för mig), men är inte lika säker nu.
Ordet har inte en tillräckligt stark innebörd för mig för att jag ska vilja ha det på kroppen för alltid.

En ny fundering är mantrat jag pratat om tidigare, som står på mitt halsband. Det sägs att mantrat har en stark inverkan även visuellt.